Welcome in to my head...

Va nyss på snabb visit på jobbet, skrivit en bunt med intyg till alla barnen i simskolan. Stämningen var som vanligt rätt gemytlig och alla var glada. Beslöt mig i morse när jag vaknade för att ställa in kvällens afro pga den j-vla förkylningen jag åkt på. Känner mig rätt pigg men e segsnorig och slemmig o vansinnigt hostig så...

En fråga bubblar i mig.
Varför kan inte de jag vill ska glädjas åt mitt liv göra det?
Känns som om de redan satt ett stopp för det.
Får höra -"ja, ja...vi ser väl hur länge du blir kvar" eller -"ja, ja så länge den kärleken nu varar..."
Känns så surt.
Varför inte glädjas åt de som händer i mitt liv nu och vara glad för att allt går bra.
Varför ge mig "dödsdomen" utan att ge det hela en chans.
Bittert.
Eller tror ni att jag ska komma hem för att ni redan dömt ut de som sker?
Svaret på de är NEJ!
Klarar mig utmärkt utan er bitterhet eller ska jag säga missunsamhet.
Jag blir kvar. Jag har hittat rätt.
Jag är nöjd och lycklig - men saknar support från de som står mig närmast.