Tvärnit!
Snacka om att ens värld kan ställas upp och ner ibland. Och snacka om att längtan hem är större än någonsin vissa stunder och man känner sig som om man skulle befunnit sig i världens ände!
I lördags va en sån dag. Fick ett sms från min syster där de stod: Påväg till akuten, mamma har kört av vägen...åker ambulans...
Kände hur en klump i magen växte till med rekordfart o hur oron spred sig i mitt bröst. HJÄLP! Hur illa är det? Vad hände?
Försökte som en tok få kontakt med min syster men hon svarade inte, vilket gjorde mig än mer orolig.
Ringde pappa - inge svar.
Brorsan - SVAR! Men han visste inte så mycke förutom att de varit tvungna o klippa ut henne ur bilen.
Vänta! Stopp! Hallå! KLIPPA UT HENNE UR BILEN!!???
Såg för mitt inre en kraftigt sargad mamma, helt demolerad bil, massor med blod o brutna ben.
Läste i tidningen på nätet om olyckan, stod inte så mycket men de stod att personen var vid medvetande och klagade över smärtor i nacken. De lugnade mig lite iaf att hon var vid medvetande.
Ringde sjukhuset för att försöka få veta något. Blev kopplad till akuten, sen kirurgen men där blev de stopp. De hade tappat bort henne. Gav dom mitt nummer o de lovade att de skulle ringa tillbaka. Timmarna gick...inte ett ljud.
Bestämde mig för att prova nå min syster igen o denna gång lyckades jag. Hon va på fotboll vilket gjorde att jag snabbt insåg att skadorna på mamma inte var så allvarliga. Hon tipsade även om att försöka få tag på pappa som var med henne på sjukhuset.
Lyckades även med det vilket gjorde mig glad.
Pratade med pappa ett tag och han förklarade vad som hänt och hur läget var nu. Själva orsaken till olyckan känns ju mindre kul - Stick i hjärtat o förlorat medvetande - men hon var iaf hyffsat helskinnad och vid gott mod. Phiiiuuuu!
Läkaren ville behålla henne för observation över natten vilket är fullt förståeligt.
Vet att jag aldrig varit bra på att vänta på saker. Blir otålig och fruktansvärt frågvis o nyfiken. Men denna väntan va nog den jobbigaste jag vart med om. Kände stundtals att jag sände mördande blickar mot min telefon och förbannade de jävla sölkorvarna som jobbade på sjukan för att de inte hörde av sig. Fattade de inte att detta va viktigt för mig!?
Jag älskar dig Mamma
Jag älskar dig Pappa
Jag älskar er - min lillebror och min söta syster!
I lördags va en sån dag. Fick ett sms från min syster där de stod: Påväg till akuten, mamma har kört av vägen...åker ambulans...
Kände hur en klump i magen växte till med rekordfart o hur oron spred sig i mitt bröst. HJÄLP! Hur illa är det? Vad hände?
Försökte som en tok få kontakt med min syster men hon svarade inte, vilket gjorde mig än mer orolig.
Ringde pappa - inge svar.
Brorsan - SVAR! Men han visste inte så mycke förutom att de varit tvungna o klippa ut henne ur bilen.
Vänta! Stopp! Hallå! KLIPPA UT HENNE UR BILEN!!???
Såg för mitt inre en kraftigt sargad mamma, helt demolerad bil, massor med blod o brutna ben.
Läste i tidningen på nätet om olyckan, stod inte så mycket men de stod att personen var vid medvetande och klagade över smärtor i nacken. De lugnade mig lite iaf att hon var vid medvetande.
Ringde sjukhuset för att försöka få veta något. Blev kopplad till akuten, sen kirurgen men där blev de stopp. De hade tappat bort henne. Gav dom mitt nummer o de lovade att de skulle ringa tillbaka. Timmarna gick...inte ett ljud.
Bestämde mig för att prova nå min syster igen o denna gång lyckades jag. Hon va på fotboll vilket gjorde att jag snabbt insåg att skadorna på mamma inte var så allvarliga. Hon tipsade även om att försöka få tag på pappa som var med henne på sjukhuset.
Lyckades även med det vilket gjorde mig glad.
Pratade med pappa ett tag och han förklarade vad som hänt och hur läget var nu. Själva orsaken till olyckan känns ju mindre kul - Stick i hjärtat o förlorat medvetande - men hon var iaf hyffsat helskinnad och vid gott mod. Phiiiuuuu!
Läkaren ville behålla henne för observation över natten vilket är fullt förståeligt.
Vet att jag aldrig varit bra på att vänta på saker. Blir otålig och fruktansvärt frågvis o nyfiken. Men denna väntan va nog den jobbigaste jag vart med om. Kände stundtals att jag sände mördande blickar mot min telefon och förbannade de jävla sölkorvarna som jobbade på sjukan för att de inte hörde av sig. Fattade de inte att detta va viktigt för mig!?
Jag älskar dig Mamma
Jag älskar dig Pappa
Jag älskar er - min lillebror och min söta syster!
Kommentarer
Postat av: erica
Oj... vilken tur att det gick bra!!!!!!!
Trackback
